Texter

Här återfinns exempel på texter påhittade och nedtecknade av Anders Hörsell. De rimmar.

Skatt

Jag tjänar mer än vad mamma gör. Hon har jobbat hela livet, men jag är ingenjör. Jag har supit mig igenom några högskolepoäng så jag är värd varenda spänn. Men jag är alldeles för väl medveten om att all konsumtion förstör planeten och när maten och hyran är betald så har jag mer än halva lönen kvar. Så kan vi inte helt enkelt ta och höja min skatt så pengarna gör nytta istället för att sitta på nåt jävla konto i nån jävla bank och bli vinst åt nån aktiefjant?
För har vi verkligen världens högsta skatt? Den verkar ju fan inte räcka nån vart. Så om det vore mitt eget val skulle vi ha en större segermarginal. Jag vill ha gratis kollektivtrafik. Jag vill ha statlig, riktigt jävla grön energi. Jag vill att det ska byggas mera hyreslägenheter och jag är beredd att betala för det. Och jag vill inte ha nån privat sjukförsäkring, för skatten ska redan täckt upp allt sånt där, och oavsett om du är miljonär eller min mamma ska vården du får vara exakt den samma.
Så privata vårdföretag kan dra åt helvete och skolkapitalister ska väck med. Förbjud all välfärd i privat regi för det är bara jävla själviska svin. Den så kallade marknaden är i min mening i starkt behov av kraftig reglering, produktionsmedlen av socialisering för den ekonomiska maktens demokratisering. Så kan vi inte dra igenom några lagförslag och expropriera några storföretag, ta bort den där skiten med ränteavdrag och införa sex timmars arbetsdag? För fan.

Stjärnorna

När jag var liten långt utanför stan, när vi var på resa i en bild hela dagen: Vi kom hem sent om kvällen och gick upp mot vårt hus. När lyktorna slocknat minns jag stjärnornas ljus. Jag flyttade därifrån till ett lägenhetshus där man inte ser stjärnorna över gatlyktors sken. Ibland vill jag härifrån, dit där stjärnornas ljus en midvinternatt får skimra oändligt långt fler.
Att somt ska ändras och somt ska bestå - som stjärnor på himlen, som vi två - gör mig det samma när jag är med dig. Det finns inga andra som du finns för mig. Jag är dålig på människor. Jag glömmer bort deras namn. Men jag minns dina ögon: de vackraste jag vet. Jag vill åka med dig bort till en äng någonstans, för vi ser inte stjärnorna från vår lägenhet. Men vill du vara kvar här vill jag stanna med dig. Vad ska jag med stjärnor så länge du är med mig?

Dikt till helgfirare

Har man börjat med A tar man gärna B och C. Att dricka för mycket är min specialitet. Trots morgondagens våndor, jämmer och ånger när jag skyller på den sista i en allt längre lista över skälen till begären som är grunden till besvären. Och nästa helg blir precis samma sak fast jag redan allt för väl känner till nästa dag. Det är ju bättre än att sitta ensam hemma; att dricka socialt, det är en annan femma eller sexa och en tolva och gärna lite till så jag glömmer vad jag borde och kanske att jag vill ha en sexa och en tolva och gärna lite till så jag glömmer vad jag borde och kanske vad jag vill.
Att dricka för att glömma: en gammal klassiker. Att jag inte är bra på varken flirt eller smicker. Att jag inte är särskilt charmig längst inne i dimman, men allt känns så självklart några onyktra timmar och någon gång vid elvatiden har jag glömt att dagen efter ska jag återigen lova att aldrig mer festa med en sexa och en tolva och gärna lite till så jag glömmer vad jag borde och kanske vad jag vill.
Ska jag prata med en främling vill jag först släcka törsten för att tysta den inre, kritiskt dömande rösten som berättar i silver att tiga är guld och full som full: hellre av öl än av skuld. Ska jag prata med kamrater trampas allteftersom samma stig till alla vägar som leder till rom eller whisky eller vodka efter öl eller vin. Men man är inte alkoholist så länge spriten är fin.
Fin som snus och cigaretter, fint som fimpar i glas under fläkten, dagen efter, efter nästa kalas med skämt som blev till sanningar och skämt om igen, vänner som blev ovänner en efter en. Men varje arbetsvecka blir till slut ändå helg så man kan vara lite ledig och ta hand om sig själv. Allting blir som det blir och nu är det som det är, så skål! för dem som inte är här.
Det är ingen fara att dricka tills man däckar så länge en bläcka i veckan får räcka. Och något litet kan man väl unna sig att ta för att sen bli sitt vanliga vardags-jag, fast med en eftersmak i munnen efter allt som gått fel. Skyll spriten för lite och dig själv för en del. Skyll på sexan, skyll på tolvan, skyll på vad du än vill så du glömde vad du borde och kanske lite till.

Smekmånad

Hotellrum, breda sängar; vi får valuta för våra pengar. Med gardinerna fördragna gör vi oss upptagna. Solen går upp över Sacré-Cœur och smulor på lakan, vita som snö. Le petit déjeuner du voyageur med croque-madame och -monsieur.
Eftermiddag, vi kan gå på kafé. Ta en kaffe v
id Champs-Élysées och vi borde ta en promenad... men inte idag. För skulle något intressant kunna pågå någon annanstans? Det får vara där det är, hur fint det än är. För det är där och du är ju här.Vi hade planer för hela vår tid men våra vanor följde med oss hit.
"Tror du vi firar om femti år? Med barn och barnbarn, gamla och grå?" "Ja, det är klart, om vi lever då." "Kom lite närmre och säg inte så"
Nästa år kan vi åka till Paris igen, om du vill. För kärlekens stad... det första går bra men staden missar vi, tror jag.

Oxelbergsparken

Där spårvagnar står bakom taggtråden går jag. Gräset glittrar, himlen är blå. Genom löven på marken i Oxelbergsparken trampar fötterna fram utan mål. Igår låg jag bunden för bakfyllan, skulden och huvudet som dunkade och led, men verkan av nattens berusning och skratt, den lämnar mig äntligt i fred. Nu släpper jag gråten, allt är glömt och förlåtet. Det är söndag och helgen tar slut, men solen är stark än i Oxelbergsparken när jag ser ditåt Strömmen går ut. Nu först när vinden som skingrade dimman omkring mig har avtagit kan jag se det klart: Jag kommer sakna det snart. Alla dåliga minnen flyter bort och försvinner; nästa helg är igår länge sen. Och jag går genom staden, en kal Promenaden leder mig hemåt igen.

Det spelar ingen roll

Jag fattade att allt skulle vara som vanligt utan dig. Blev inte förvånad när solen gick upp. Jag blev inte galen av saknad; jag rakar fortfarande mig. Men vad spelar det för roll?
Din tröja luktar nog inte längre just nånting. Jag behåller den ändå. Tyget i ansiktet ger mig ingenting. Men vad spelar det för roll? Det spelar ingen roll.
Torra, röda fläckar av vinstänken sen du kastade ditt glas lyser kvar bland smulorna på diskbänken. Men vad spelar det för roll? Det spelar ingen roll.
Jag tyckte dörren stod på glänt och jag såg dig stå i hallen, och jag våga inte tända; jag var rädd att aldrig se dig mer. Jag stirrade tills allt jag såg var väggen bakom dörren som stod på glänt. Där du stått.

Det går inte få allt blues

Jag satt en dag vid mitt köksbord och skrev en rad. Plitade ner några ord om vad jag skulle ha. Jag ville ha lite kaffe, jäst och lagerblad och dig, naken framför mig. Och du skulle va sådär lagom kåt och glad och ligga i min säng hela dan och det skulle jag också göra. Jag gick en dag och köpte kaffe, jäst och lagerblad och jag fick väl vara glad.

Flytten

Jag bodde i Lund när jag utbildade mig. Sen när jag blev klar var snacket om jobb som ju snack mest är men bostadsbristen var kvar. Det var där jag lärde känna dig när vi började tillsammans. Sen gick du ett år efter efter ett år utomlands, men på Västers bästa fester i frack och Lundagård, på tacksittningar och eftersläpp träffades vi ändå. Men hyran ska betalas in och månad ut. Jag sökte jobb allt längre bort och hittade ett till slut. En tager vad en haver och jag hade inget val. Jag satt och grät bland flyttlådor med mitt anställningsavtal. Den era som passerade passerar nu revy sen dagen jag bytte lägenhet och stad mot en ny fyrti mil bort.
Kassar som klirrar som brukligt är inför varje helg. Nu är kylen full där hemma; det är för trist att dricka själv. Att äta själv är urtrist med. Jag lagar mat med vin och hungern går att dämpa med nikotin. Och jag skäms när du förklarar vad du tar dig för för jag har ingenting att svara när du undrar vad jag gör fyrti mil bort.
Jag minns ett korridorrum jag längtade mig hem till med en egen doft av fukt och att få göra vad en vill. Ljus och fräsch in absurdum: min lägenhet i Finspång med nykaklat badrum och glashäll luktar mest bara tvång. Och jag orkar inte hoppas att det ska hända nåt. Jag orkar inte låtsas att jag orkar ändra nåt fyrti mil bort.

Lördag kväll

Ölen tog slut men fast fast besluten om att bli full ändå spatserar jag flera kvarter ner för gatan till Ågatan och ringer på. Min gode vän Klas har väl nåt slags kalas och jag är inbjuden då. Han är nog glad för han sjunger en rad med tjo fadderittan och hej. Vi svänger som vänner som gör vad de känner för om och går hem till mig. Han tar ut sin ännu obrutna gin och det där han säger är chardonnay. Det nu jag brukar ringa dig men jag har blivit bättre och saknar dig just inget alls.
Jag saknar dig ingenting alls. Det är lördag kväll.,För mig själv tänker jag glatt att jag lyckades få knappen knäppt utan att luta mig mot någonting alls så nu är jag så stiligt klädd. Jag fyller mitt glas, går till soffan där Klas redan satt sig rätt välförsett. Det är nu jag brukar ringa dig men jag har blivit bättre och saknar dig just inget alls.
Jag saknar dig ingenting alls. Ensam igen sen min rökande vän gått ut i kylan någonstans. Jag behöver tänka över ett och annat. Trallalande blandar jag hans gin och juice och äppelmos jag hittade i frysen för isen är också slut. Jag klarar inte av att vara bara mitt sällskap men Klas är nog snart tillbaks. Det är nu jag brukar ringa dig...
Det är nu jag brukar ringa dig....
Det är nu jag brukar ringa dig men jag har ju blivit bättre. Jag saknar dig just inget alls. Jag saknar dig ingenting alls. Jag saknar dig ingenting alls.